Hoeforce
Igår drog jag hem till Hofors efter jobbet. Jag åkte till syrran där hon, Svedda och Ida satt och tittade på tv. Jag har inte träffat Svedda på mååånga år, så det var hur kul som helst att träffa honom. Jag tvingade med mig syrran och honom på en promenad så vi gick upp på bruket med Zelda. Det var rätt dött där uppe faktiskt, och inte en endaste levande själ som jag kände träffade jag på. Vi funderade ett tag på vad vi skulle hitta på för något, och vi bestämde oss för att hälsa på Fredrik och hans flickvän Denise. Fredrik umgicks jag alltid med förut tilllsammans med Svedda och min föredetta pojkvän John. Det var hur kul som helst. Vi spelade Rock Band tror jag det hette (?) och det var skitkul! Jag sög på trummorna men lika kul för det hade jag. Det kändes bra att komma till Hofors igen och få göra sånt jag alltid gjorde förr. Fredriks brud verkade hur trevlig som helst också!
Zelda var med och Fredrik och Denise katter var livrädda. Men den ena katten var kaxig och låg i samma rum som Zelda och stirrade i ca 4 timmar utan avbrott med klotrunda ögon på henne.
Syrran tvingade mig att smaka ett bloss på hennes cigarett också. Jag dog lite tror jag. Det var så jäkla äckligt så jag kräktes nästan. Det smakade precis som det gjorde första gången man någonsin provade att röka. Jag kan inte förstå att jag fortsatte röka efter den vidriga upplevelsen. Visst, jag kan fortfarande bli röksugen och det kommer nog aldrig försvinna, men det är inte så "gott" som jag tyckte då jag rökte som mest. Nästan 1 paket om dagen i 6 år.
När klockan började närma sig halv elva knatade vi ner till syrran och mamma, vi hittade en kråka. En död kråka. Stackars kråka. När vi kom dit drog jag... till Järbo. Jag pinade upp racer-golfen i 130 km/h på riks80 och den lät väldigt illa i den hastigheten. Mellan Kungsgården och Järbo drog jag plattan i mattan och gasade förbi det värsta stället i hela Gästrikland också. Jag vet inte hur fort jag åkte men FORT gick det i alla fall. Det finns ett ställe som heter Digeräng där, och jag är totalt LIVRÄDD när jag kör förbi det stället. Det hörs ju bara på namnet, Diger, att det är något farligt. Det går rysningar genom heela min kropp och hjärtat slår dubbelslag. Det är inte lätt att vara rädd för spöken inte ;) Dessutom sitter mina nerver så långt utanför kroppen det bara går, så jag blir livrädd för minsta lilla rörelse. Fåglar, flugor eller vad som helst får mig att hoppa till av rädla i bilen när jag åker förbi det stället. Burr! Jag lyckades i alla fall åka förbi där utan att ringa någon och prata om vädret eller andra relevanta saker för att försöka tänka på annat än alla vålnader och själar som svävar omkring där som jag alltid annars gör! Jag var värsta tuffingen och vågade köra utan någon i luren ;)
Nu är det endast denna dag och i morgon kvar innan jag får semester!! Det ska bli så grymt skönt. I 3 hela veckor får jag vara hemma från jobbet. I 3 måndagar i följd slipper jag kliva upp 06.30 och pina mig till jobbet. Äntligen. Hoppas det blir stekande sol och 25-30 grader varje dag!
Zelda var med och Fredrik och Denise katter var livrädda. Men den ena katten var kaxig och låg i samma rum som Zelda och stirrade i ca 4 timmar utan avbrott med klotrunda ögon på henne.
Syrran tvingade mig att smaka ett bloss på hennes cigarett också. Jag dog lite tror jag. Det var så jäkla äckligt så jag kräktes nästan. Det smakade precis som det gjorde första gången man någonsin provade att röka. Jag kan inte förstå att jag fortsatte röka efter den vidriga upplevelsen. Visst, jag kan fortfarande bli röksugen och det kommer nog aldrig försvinna, men det är inte så "gott" som jag tyckte då jag rökte som mest. Nästan 1 paket om dagen i 6 år.
När klockan började närma sig halv elva knatade vi ner till syrran och mamma, vi hittade en kråka. En död kråka. Stackars kråka. När vi kom dit drog jag... till Järbo. Jag pinade upp racer-golfen i 130 km/h på riks80 och den lät väldigt illa i den hastigheten. Mellan Kungsgården och Järbo drog jag plattan i mattan och gasade förbi det värsta stället i hela Gästrikland också. Jag vet inte hur fort jag åkte men FORT gick det i alla fall. Det finns ett ställe som heter Digeräng där, och jag är totalt LIVRÄDD när jag kör förbi det stället. Det hörs ju bara på namnet, Diger, att det är något farligt. Det går rysningar genom heela min kropp och hjärtat slår dubbelslag. Det är inte lätt att vara rädd för spöken inte ;) Dessutom sitter mina nerver så långt utanför kroppen det bara går, så jag blir livrädd för minsta lilla rörelse. Fåglar, flugor eller vad som helst får mig att hoppa till av rädla i bilen när jag åker förbi det stället. Burr! Jag lyckades i alla fall åka förbi där utan att ringa någon och prata om vädret eller andra relevanta saker för att försöka tänka på annat än alla vålnader och själar som svävar omkring där som jag alltid annars gör! Jag var värsta tuffingen och vågade köra utan någon i luren ;)
Nu är det endast denna dag och i morgon kvar innan jag får semester!! Det ska bli så grymt skönt. I 3 hela veckor får jag vara hemma från jobbet. I 3 måndagar i följd slipper jag kliva upp 06.30 och pina mig till jobbet. Äntligen. Hoppas det blir stekande sol och 25-30 grader varje dag!
Kommentarer
Trackback
